Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn

ensemble (12 instruments) and soundfiles (2007, rev. 2008)

Man bör kalla saker vid deras rätta namn was written on invitation from Geir Johnson, as part of Ultima Contemporary Music Festival’s Transposition Norway/Vietnam Project and first performed by Bit20 ensemble, conducted by Jonathan Stockhammer, on 8 December 2007. It was lightly revised for the performance by YST Ensemble / Chan Tze Law in Singapore, April 2008.

score [pdf] CD label [pdf] program note [pdf]

“Man bör kalla saker vid deras rätta namn” for 12 musicians and soundfiles is a fruit of my ongoing research in voice analysis and rhetoric as a metaphor for composition. The musical material is entirely extracted from a famous 2-minute speech by Swedish Primer Minister Olof Palme given in December 1972. In it, Palme heavily criticises the US bombings of Hanoi currently taking place. As well as explicitly featuring Palme’s voice, all instrumental writing is derived from it. The compositional techniques employed software tools developed for the purpose by myself and are described in a chapter in “OM Composer Book 2” (Ircam 2008). Importantly, more than the political aspects of the speech, I have been fascinated by Palme’s vocal rhythm and prosody, fully expressing a righteous and subdued anger, perceptible ‘under the surface’ of his voice.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn: det som pågår idag, i Vietnam, det är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningar i denna skala. Militära talesmän i Saigon har sagt att det inte förekommer någon uppladdning ifrån Nordvietnamesernas sida. Det kan inte heller rimligen bero på någon halsstarrighet från Vietnamesernas sida vid förhandlingsbordet. Alla kommentatorer är överens om att det främsta motståndet mot Oktoberöverenskommelsen i Paris har givits utav presidenten Thieu. Det man nu gör, det är att plåga människor – plåga en nation, för att förödmjuka den; tvinga den till underkastelse, under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd, och av det har vi många i den moderna historien, och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica; Oradour; Babin Jar; Katyn; Lidice; Sharpeville; Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård over dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.” (Olof Palme)


One should call things by their rightful names: what currently goes on in Vietnam is a form of torture. There cannot be military reasons for bombings of such scale. Military spokesmen in Saigon have said that there is no gathering of forces by the North Vietnamese side. Neither can there reasonably be a case of stiff-headedness by the Vietnamese at the negociation table. All commentators agree that the greatest obstacles, at the October Conference in Paris, have been created by Thieu, the president. What they are now doing, is torturing people – torturing a nation, to humiliate it; force it to kneel, by gun talk. And therefore the bombings are despicable, and of such we have plenty in modern history; and they are normally connected with a name: Guernica; Oradour; Babin Jar; Katyn; Lidice; Sharpeville; Treblinka. Here, violence triumfed. But the ones who live on carry a hard judgement over those responsable. Now a new name joins the list: Hanoi, Christmas 1972. (translation by PerMagnus Lindborg)